Etikettarkiv: Göteborgsposten

Tänkvärd läsning

Jag har läst några debattinlägg från de senaste dagarna som är värda att spridas extra mycket. Det första är från Liberalen Torkild Strandberg. Han säger bland annat så här: ”När vi känner oss hotade och övergivna brister tilliten och solidaritetens gränser blir allt snävare. När rädslan och uppgivenheten får styra hotas det liberala samhället.” Det är precis vad vi ser och rädslan driver människor till ytterkanterna. https://www.svd.se/l-profil-kristersson-ar-min-statsminister Strandberg är en Landskrona-politiker som visar att man kan göra skillnad om man bara kämpar på. I slutet av sin debattartikel säger han det som säkert många i hans parti tänker: ”När liberala framsteg hotas kan vi inte nöja oss med symboliska och högtidliga avståndstaganden från populism.”

Även Moderaternas Elisabeth Svantesson har skrivit en bra debattartikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rL7WGA/titta–allt-det-har-har-vi-gemensamt-c-och-l På slutet skriver Svantesson så här: ”Den här veckan kan Sverige få en regering som driver Alliansens gemensamma politik, men där också enskilda allianspartier kan få genomslag för de frågor som är viktiga för just dem. Men det kräver att Ulf Kristersson blir statsminister.” Något för C och L att fundera över. Varje käpp i hjulen för oss närmare mot sämre alternativ eller extraval. Är inte det att ge SD lite väl mycket makt?

Sedan har vi en ledarkrönika från alltid så träffsäkra Alice Teodorescu. Läs hennes krönika och du förstår hur tokigt vissa politiker resonerar. http://www.gp.se/ledare/teodorescu-dags-f%C3%B6r-c-och-l-att-v%C3%A4lja-1.10557576 Jag tar med ett citat även från den här texten: ”Att lägga fram den politik som man de facto gått vill val på, och som man hade tagit strid för om SD inte funnits i riksdagen, men som SD (som nu finns i riksdagen) också ställer sig bakom, är inte att ge partiet inflytande. Inte heller innebär samtal eller förhandlingar med SD att man sympatiserar med partiet eller dess företrädare.” Precis! Och det förstår nog både Annie och Jan innerst inne. Kanske kan internt tryck få dem att åtminstone lägga ner sina röster tillsammans med partikamraterna i morgon. Vi kan bara hoppas.

 

SD:s framgång och de andra partierna

I dag har jag en debattartikel i Göteborgs-Posten: http://www.gp.se/debatt/sd-s-framg%C3%A5ng-hade-kunnat-hejdas-1.10309967 Artikeln har delats i sociala medier och reaktionerna har varit blandade. Någon har undrat varför man ska hejda Sverigedemokraterna. Det resonemanget är odemokratiskt. Jag ser inget odemokratiskt att arbeta emot något om man inte håller med. Däremot så är det odemokratiskt att ignorera och till varje pris undvika partiet. Speciellt nu när man hellre offrar sin egen politik än att ta stöd av dem.

Jag fick hur som helst bekräftat att det finns många som sympatiserar med SD och inte delar bilden av att det finns rasism i partiet. Det tror jag att det gör med tanke på att det regelbundet kommer fram häpnadsväckande uttalanden från medlemmar hos dem och jag talar inte bara om någon stödmedlem i periferin utan höga politiker i partiet.

En annan sak som jag även tidigare har tagit upp är att partiet är relativt nytt. Det är inte samma som att alla har en osund syn på saker, men alldeles för många har det fortfarande. Dock så får de många röster och hade de andra partierna inte velat det så hade de kunnat föra en annan politik och lyssnat bättre på väljarna. Men fortfarande är det för många viktigare att ta avstånd från SD än att verkligen lägga örat mot marken och fånga upp vad väljarna anser och ofta oroar sig för. Samhället är inte så sunt som det en gång var, det måste vi förhålla oss till. Det har varit allt annat än bra att inte vela se det som händer. Nu har vi parlamentariska problem som ger enorma låsningar. Allt på grund av den politik som har förts genom åren.

 

Sekulärt samhälle eller inte

Jo, jag har skrivit om detta tidigare och ämnet kommer säkert att komma upp igen. Återigen så kan man läsa om att kvinnor stängs ute från polis, militär och brandkår på grund av att de inte vill anpassa sig till den traditionella uniformen. Jag menar att ingen stängs ute från en arbetsgivare så länge som personen ifråga är beredd att vara lyhörd för dennes regler. Debatten blir därför så galen, man diskuterar ett sidospår, en konsekvens av ens eget handlande, i stället för vikten av att kunna anpassa sig och förstå att i ett samhälle så kan inte individen i alla lägen ha företräde. Det skulle bli rena kaoset då. Sverige är sekulärt och det är förutsättningen för ett samhälle där alla ska få plats och respekteras.

En kommentar till artikeln som jag läste för en stund sedan om slöja i myndighetsutövning, kom från en man som frågade om man inte ska få utöva sin religion som man själv vill. Det ska man så klart få göra få göra. Alla har rätt till en tro om de vill ha en, ingen ska ta den ifrån dem. Känslor och tankar är våra egna och ska respekteras. Det som är min poäng är att även om man har en tro, så måste man förstå att den inte står högre än regler, lagar och det gemensamma samhället. Klädsel, ritualer och annat har man rätt till, men inte alltid på arbetstid. Det är en märklig diskussion från början till slut, speciellt som vissa menar att de inte kan jobba på grund av att de måste lämna sina religiösa symboler hemma. Då måste man reflektera över vad dessa ställer till för en.

Att en polis visar politiska eller religiösa symboler är alldeles galet. Det är ofta just politik och religion som skapar konflikter, då ska inte den som företäder lag och ordning rycka ut med sina egna värderingar synliga. Att någon ens kan anse annat är obegripligt. I utsatta situationer så förtjänar vi neutralitet från dem som hjälper oss. Finns risken att någon känner sig obekväm så ska det respekteras. Alltså inga religiösa eller politiska symboler i dessa sammanhang. Att vi värnar om det sekulära gör att allas religioner får plats i samhället och det gör att ateister inte känner sig utsatta. Nu försöker en del medborgare ändra på detta, men jag hoppas att samhället står emot.

 

Problemen börjar inte på gymnasiet

I dag så läste jag en debattartikel som var skriven av en uppgiven gymnasielärare, vilken handlade om elevers makt och bristande stöd till lärare från skolors ledning när det behövdes. Som elev kan man tydligen få sin vilja igenom om man hotar med att byta skola när man inte är nöjd. Att vuxenvärlden inte styr och sätter gränser är enligt läraren ett stort problem och det försämrar den svenska skolan. Jag tror att vi är många som håller med och det verkar bland vuxna, både föräldrar och personal, ibland finnas en ovilja eller rädsla att ta tag i problemen i tid. Det här häller självfallet inte gäller alla, men tyvärr tillräckligt många för att det ska vara ett problem.

Om man har stökiga och uppkäftiga elever som stör lektionerna när de går på gymnasiet så undrar man om problemen verkligen är nya. Varför skulle en väluppfostrad och respektfull elev plötsligt bli otrevlig och störa de andra i klassen när de försöker jobba? Jag påstår inte att det aldrig har hänt, men jag finner det högst osannolikt att det är en regel. Med andra ord: Varför har inte skolan tillsammans med föräldrarana löst problemen tidigare? Är det rimligt att en elev ska kunna ta sig genom hela grundskolan och in på gymnasiet med ett sådant beteende? Naturligtvis inte.

Det är också orättvist mot eleverna själva då både hemmen och skolan har svikit dem och de sedan går ut i vuxenlivet med ett beteende som ständigt kommer att ge dem problem. Deras betyg är förmodligen inte något att skryta med heller. Om vi fortsätter att blunda när eleverna går i grundskolan så kommer vi fortsätta ha problem på gymnasiet, svårare än så är det inte. Jag hoppas att debattartikeln kan påverka så att berörda gör vad de ska och slutar blunda när de borde titta.