Etikettarkiv: Livegna kvinnor

Jämställdhet och internationella kvinnodagen

I går var det internationella kvinnodagen, en dag som många firar istället för att begrunda och hylla kvinnor som har banat väg för jämställdhet och gjort att vi har rösträtt, kan utbilda oss vill vad vi vill, är fria att utöva våra intressen, kan leva jämställt och så vidare. Nja, nästan i alla fall, för allt är inte perfekt, men här i Sverige har vi kommit väldigt långt jämfört med de flesta länder i omvärlden. Det tycker jag att vi borde ägna mer tid åt att diskutera än vad vi faktiskt gör. Inte för att luta oss tillbaka i någon form av dum tacksamhet, men för att visa att man kan påverka och att vad vi gör, ja, det gör skillnad. Sedan är så klart utdelning av rosor eller annat trevligt, men det får inte bara bli det.

Torsdagens Opinion i SVT bjöd på en jämställdhetsdebatt och allmän jämställdhetsdiskussion. Dock inget om kvinnodagen och varför den behövs. Debatten var okej, men inte speciellt engagerande eller skarp mer än bitvis. Den som gjorde bäst ifrån sig var enligt min mening Sakine Madon från UNT, Upsala Nya Tidning. Hon är alltid saklig och hon har en stor portion sunt förnuft, något som många debattörer och påverkare (på engelska influencers) saknar. För många blir diskussionen, speciellt om begreppet ”feminism” läggs till, alldeles för känslomässigt styrd. Madon behåller huvudet kallt och fortsätter debattera sakligt. Tack för det! Det gjorde visserligen även feministen Gudrun Schyman, som också deltog, men som hon själv erkände, så använder hon härskartekniker, vilket hon har lärt sig av männen. Sorgligt, men hon är långt ifrån ensam.

Hur som helst, när man hör debatter och begrundar kvinnodagen så dyker tankar osökt upp. Exempelvis kan man undra varför så många män fortfarande inte vill leva i ett jämställt förhållande, utan ser sig själva som överordnade. De till och med ser sin fru som livegna och drar sig inte att behandla dem så heller. Tack och lov gäller det här generellt sett inte svenska män, men vi ska komma ihåg att det inte är allt för länge sedan som det faktiskt gjorde det. Sådant borde vi uppmärksamma mer en dag som 8 mars. Kanske nästa år? Man kan alltid hoppas.

 

Annonser

Internationella kvinnodagen

Då var det bara ungefär en haltimme kvar av 2018 års internationella kvinnodag. Själv så har jag inte gjort något speciellt för att uppmärksamma dagen, men jag kan så klart inte låta den passera utan ett blogginlägg. Det finns absolut mycket som fortfarande behöver göras både på hemmaplan och runt om i världen när det gäller kvinnors rättigheter. Bara en sådan sak som att tvååringar tvingas bära slöja säger väl allt. Jo då, det förekommer i Sverige också. Barn sexualiseras och då i princip alltid flickor så klart. Vilket synsätt tar de med sig in i framtiden? Ja sannolikt att de ska foga sig i sin livegenhet.

Hur länge har vi då firat, eller kanske uppmärksammat är ett bättre val av ord här, men alltså haft en internationell kvinnodag? Internationella kvinnodagen har funnits/firats sedan 1911 och i Sverige sedan 1912. Ändå så har världen i dag 62 miljoner flickor som inte får gå i grundskolan. Hur kan det fortfarande vara så illa? Hur kommer deras framtid att bli? Ja de kommer sannolikt alltid att vara beroende av en man och kanske till och med se sig som mindre värda än dem.

Alla tycker inte att den behövs och det må vara att vi i ett av världens mest jämställda länder har mindre behov av att uppmärksamma kvinnors problem och underläge, men nog kommer dagen att behövas länge än. När glastaket är borta så har vi nått vårt mål. Vågar någon sig på en gissning hur lång tid det kommer att ta? Ju förr ju bättre, men det handlar utan tvekan om decennier framöver innan vi är där. Men det är bara att fortsätta jobba på. Trägen vinner, och till de män som är oroliga så kan jag bara säga att när det gäller jämställdhet så tjänar även ni på det.

 

Varför vågar vi inte se verkligheten som den är?

Det fanns en tid då kvinnor i Sverige var livegna och det är faktiskt inte allt för länge sedan. Det var för övrigt först 1921 som vi fick rösta för första gången och då hade både Norge, Finland och Danmark redan infört detta. Hoppar vi då fram ett decennium i tiden så har det hänt mycket sedan dess, men det har inte varit gratis. Kampen pågår dessutom fortfarande och lär så göra i många år till. Sedan den började så har det hänt en hel del de senaste decennierna när det gäller invandringen hit. Många kommer från liknande kulturer som den vi har här, medan vissa kommer från ställen där man får backa långt mer än ett sekel tillbaka för att förstå hur samhället fungerar. Dock så är det många beslutsfattare och debattörer som i sin naivitet tror att alla befinner sig där vi gör. Tyvärr så är det inte så.

I vintras så var jag i Tanzania och fick då veta att många kvinnor får börja promenera när det fortfarande är natt för att hinna tillbaka med vatten till morgonen. Risken att bli våldtagen är stor, även mord förekommer. Det är en allt annat än trevlig vandring som måste göras varje natt där det är som fattigast. I ett land som Tanzania så är många kvinnor fortfarande livegna; om mannen inte anser att hon ska ha ett förvärvsarbete efter att de har gift sig så är det också det som gäller om äktenskapet ska fungera. Att hon sedan kanske har kunskaper sedan skolan som gör att hon skulle vara en bättre familjeförsörjare spelar ingen roll.

Om man när man kommer till Sverige har den här bakgrunden, vilket många har, så är det inget annat än naivt att tro att en man som har levt med dessa värderingar automatiskt kommer att ändra på dem. Snarare så kommer han att hålla ännu hårdare i sin fru på grund av rädsla inför det okända som han möter här. Vem drabbar det? Ja, kvinnorna så klart. Är det då försvarbart att inte våga tala om detta? Verkligen inte. Jag tror att många i Sverige, speciellt kvinnor, har svårt att riktigt greppa hur det kan vara i ett land där man inte får gå i skolan, inte får välja sitt yrke, inte gå ut utan en man som förkläde, måste ha vissa kläder på sig och så vidare. Men det finns oändligt många kvinnor som lever under dessa förhållanden och vi måste våga erkänna att det är skillnad på en mans värderingar om han är uppvuxen i England, Grekland, Afghanistan eller Somalia. Om vi utgår i från den kunskapen så skulle vi göra både individerna och samhället en stor tjänst.