Etikettarkiv: Ny regering

Transportstyrelsen och polisen

Är minnet verkligen så kort hos väljarna, eller är det för en del helt acceptabelt att det är lite hipp som happ inom politiken och att regeringsföreträdare tar alldeles för lätt på landets säkerhet? Om inte, hur kan 40 procent ha förtroende för Stefan Löfven och hur kan Centerpartiet och Liberalerna vilja göra upp med hans parti Socialdemokraterna och deras mindre erfarna kompisar Miljöpartiet? Den 25 juli -17 sa Anders Ygeman att man inte kan ta vilka frågor som helst på en kafferast. Det var därför som han inte berättade något om Transportstyrelsen för statsministern. https://sv.wikipedia.org/wiki/Transportstyrelsens_IT-upphandling

Peter Hultqvist försvarade sig med att det inte är hans ansvar. Vad skulle då detta innebära? Jo att Stefan Löfven inte på ett helt år som detta pågick ha haft ett enda formellt möte för att kunna gräva djupare i frågan än vad han kunde på de tydligen gängse fikarumsmötena. Ygeman fick förvisso sparken, men en annan tung position i partiet och övriga två fortsatte som vanligt. Det är intressant med tanke på att ministrar tidigare fått gå på grund av en obetald TV-licens, eller svart barnflicka. Ärligt talat så påverkar det mig som väljare och medborgare mycket mindre än stora säkerhetsfrågor.

Sedan har vi då polisen. Före detta rikspolischef Dan Eliasson hade under hela sin chefsperiod regeringens förtroende. Det är sådana saker som får en att undra över hur våra ledande politiker ser på landet och dess säkerhet. Han skyddade utländska förövare, till och med när övergrepp begåtts mot barn. Varför? Jo för att inte spela Sverigedemokraterna i händerna. Hjälpte det? Nej så klart inte. De blir bara större och större. För att inte tala om den eskalerande grova kriminaliteten som också ökar. Han drev dessutom organisationen så att polis efter polis sa upp sig. Resultatet? Jo alla partier skriker efter nya poliser. Men sådana tar tid att utbilda och vi borde samtidigt försöka få tillbaka dem som försvann. Var är den diskussionen? Men regeringen S och MP hade förtroende för Eliasson och de lät både Ygeman och hans efterträdare Morgan Johansson hållas. Ingen av dem satte ner foten mot rikspolischefen under den tid han hade sitt uppdrag. Även han blev förvisso petad, men gavs ett annat uppdrag han aldrig borde ha fått.

Det här är bara ett par av bevisen för att den förra regeringen, som nu har fått en ny chans, inte borde fortsätta styra landet. Men vi är många som inte har glömt och att C och L nu släpper fram dem igen, trots all galla de spydde över dem före valet, är obegripligt. Förklaringarna och resultaten av alla förhandlingar med främst S ter sig bara märkligare och märkligare. Jag som medborgare accepterar inte den här cirkusen och det verkar de flesta andra inte heller göra. Ändå står vi där vi står. Jag är rädd att det här kommer få konsekvenser som vi inte vill ha. När demokratin sätts ur spel och reglerna ändras från dag till dag, så är man ute på hal is. Det här är inte risk, monopol, stratego eller något annat man roar sig med hemma i vardagsrummet. Det handlar om vår nation. Hur kan så många inte se det???

 

Annonser

Ny regering

Men är vi nöjda? Vissa är det givetvis, andra inte alls. Vi har nu fått en regering med endast 116 mandat tillsammans, S med 100 och MP med 16. Det är en otroligt svag regering som nu ska styra i mer än 3½ år. Efter dagens riksdagsomröstning konstaterade Liberalernas Jan Björklund att hans parti tillsammans med allianspartierna inte lyckades få makten och därför kunna bilda regering. Det var anledningen till att partiet till sist valde att förhandla med S och MP. Hur många mandat hade då de fyra allianspartierna tillsammans? Jo 143. Någon som kan förklara den tankevurpan? Det är många frågor och tankar som dyker upp i huvudet på en, en dag som denna. Det här var en av dem. Men det finns mer så klart.

  • Har Liberalerna och Centerpartiet förhandlat och röstat fram den här svaga regeringen för att slippa ta regeringsansvar i tider med stora och komplicerade frågor?
  • Väljer man det här alternativet som man egentligen inte gillar, för att slippa nyval och riskera att åka ut ur riksdagen?
  • Hur stor vikt lägger L och C vid att de med största sannolikhet hjälper fram Sverigedemokraterna ytterligare?
  • Var finns den politiska moralen när ett sådant här samarbete genomförs?
  • Och hur går Jonas Sjöstedts tankar just nu? Har han inte sålt sig och sitt parti väl billigt?
  • Hur ska man kunna lita på varandra partierna emellan när sådant här sker?
  • Hur blev det viktigare att offra sina politiska hjärtefrågor för att stänga ute två partier med sammanlagt 90 mandat än att regera landet och driva igenom den politik man gick till val på?
  • Hur resonerar man kring att man låtsas som att nästan 39 procent av väljarnas röster inte finns och ska respekteras? Det är inte samma som att man gillar faktumet, men allas röster har lika mycket värde, eller ska ha i alla fall.
  • Har vissa redan glömt hur vår förra regering uttalade förtroende för Dan Eliasson och stod och såg på när den grova kriminaliteten ökade samtidigt som polis efter polis sa upp sig? Det handlar trots allt om vårt lands säkerhet.

Ja det går att göra listan längre och reaktionerna visar att det här är både anmärkningsvärt och ohederligt. L och C skulle göra allt för att Sverige skulle få en ny regering sa de, men det löftet höll de alltså inte.

 

Gott nytt 2019!

Nytt år och nya mål, förhoppningar och planer. Känslan den första dagen på det nya året är speciell. Som alltid hoppas jag att politiken ska bli bättre och fler saker ska hända så att samhället blir bättre och inte fortsätter att utvecklas åt fel håll. Däremot så är jag nog ganska pessimistisk då både regering och riksdag alltjämt visar flathet när det gäller människor som vänder samhället ryggen och medvetet förstör för andra. Dock ligger det inte för mig att ge upp hoppet och jag kommer fortsätta blogga och försöka påverka även på andra sätt. Det är ett måste och jag hoppas att fler gör samma sak.

Men man ska givetvis inte inleda ett nytt år med enbart en negativ syn på saker, speciellt inte i ett land som trots allt har så mycket positivt som Sverige har. Det är mycket som jag är tacksam för, till exempel den hjälp av vården som jag har fått under året, mina barns utbildning, yttrandefriheten, vårt jämlika samhälle med mera. Självklart finns det saker att önska även här, men vad är perfekt?

Fortsättningsvis så hoppas och tror att vi snart har en regering på plats och att den blir bra och handlingskraftig. Eller också så blir det nyval, vilket kan vara en lösning även det. Kanske skulle det leda till en större ödmjukhet från partiledarna och deras partier, då åtta partier på 349 mandat inte leder till att någon egentligen har råd att mopsa upp sig så mycket som de gör. Självkänsla ska man ha, men verklighetsförankring är också en tillgång. Den jag för tillfället är mest besviken på är Annie Lööf. Det finns andra partiledare som man i och för sig kan ha fler åsikter om, men hon har visat prov på mycket som jag inte hade trott om henne. Det känns väldigt tråkigt då jag gillade henne tidigare. Men, hon kan ju alltid bättra sig…

God fortsättning önskar jag er, mina läsare.

 

Ingen regering med C och S

Dagens snackis är nog utan tvekan det besked som Centerpartiet och Socialdemokraterna har givit i dag, alltså att de intensiva förhandlingarna för att bilda regering har lagts ner. Centerpartiet är missnöjda med att Vänsterpartiets politik har fått så stort inflytande trots att de inte ens är med i förhandlingarna utan att det handlar om C, S, Liberalerna och Miljöpartiet. Trots detta ska enligt Annie Lööf Vänsterpartiets önskelista vara avprickad. Däremot så fick inte Centerpartiet gehör för allt som de ansåg sig berättigade till för att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. De ville helt enkelt inte bli femte hjulet under vagnen.

Jag förstår dem, och flera av deras krav var också bra, men inte alla och personligen anser jag att C helt har tappat fotfästet och är ett av de stora problemen i riksdagen och ett stort hinder för att få fram en ny regering. Att de som de själva säger nu har varit kompromissvilliga och verkligen försökt, det betvivlar jag inte. Problemet är snarare att det där hörnet de har målat in sig i, det ger dem för lite utrymme i en regeringsförhandling.

På onsdag ska budgeten för nästa år klubbas i riksdagen. Det ska bli en spännande tillställning att ta del av. Vågar man hoppas på att Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma budget går igenom? Nu hänger det på C och L. De har ett stort ansvar och deras möjlighet till att stjälpa under hösten har dessvärre satt oss i den här svåra situationen. Jag hoppas verkligen att de gör rätt den här gången och att det här är första steget till en regering. Den skulle bli svag, men det är trots allt en regering och vem som än kommer att styra så är det troligt att det blir i minoritet.

 

Siffror från valet

Det har gått 1½ månad, men valet är inte över då vi fortfarande inte vet vilken regering vi kommer att få. Allt på grund av beröringsskräcken med Sverigedemokraterna. Den ska man givetvis respektera, men när det går så här långt så blir man ändå lite fundersam. Vad är viktigast? Att kunna driva sin politik eller fortsätta springa i åsiktskorridoren? Men de är bedrägliga, det ska man ha i bakhuvudet, så det gäller att ”beröra” på rätt sätt. Stödet till dem talar dock sitt tydliga språk och att ignorera långt över 1,1 miljoner väljare kan aldrig kallas för demokrati.

Hur som helst, är du intresserad av att veta exakt hur det gick för alla partierna, kika in på val.se  https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html

Det är alltid spännande att se hur väljarna röstat och Raggarpartiet kammade hem hela 27 röster. Rosa Drömmar och Äkta Demokrati gick det däremot sämre för, de fick inte mer än en röst vardera. Är du förresten nyfiken på hur det gick i din kommun så klicka här: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/K/rike/index.html Sedan har vi så klart landstingsvalet: https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html Att ha koll på de här två valen och vad som händer under mandatperioden är nog så viktigt. Det är ju här de nära frågorna beslutas om och där det som väljare faktiskt är lättast att påverka. Trevlig läsning.

 

Respekt för våra politiker

Jo jag har respekt för dem, stor respekt för det mesta. Med tanke på ”sandlådeinlägget” kanske det inte verkar så, men ibland måste man få ur sig sin frustration. Dessa damer och herrar gör säkert så gott de kan och jag är alldeles övertygad om att de vill både landet och medborgarna väl. Ändå blir det så vansinnigt fel och det kan jag däremot inte har någon respekt för. När principer blir viktigare än landets bästa, då är något vansinnigt galet.

Självfallet så förstår jag att saker inte alltid är så enkelt. Jag har själv varit politiker och vet att det behövs massor av kompromissanden ibland. Den delen har jag också respekt för. Det jag alltså ogillar är att man sätter upp villkor som i praktiken endera är omöjliga att fullfölja, eller också så stjälper den ens politik. Man får avstå makten och möjligheten att förändra på grund av principer som man aldrig borde ha skaffat sig. Fler och fler retar sig på det här och det märks tydligt att det inte bara gäller väljarna utan även internt. Det här är inte bra för demokratin.

Varför ska man rösta på ett parti när de inte gör allt de kan för att få styra landet? Det handlar inte om att sälja sig eller göra något omoraliskt. Men många tycks av någon obegriplig anledning tro det. Varför? Man har dessutom valt att sätta demokratin ur spel, vilket inte alls är bra för landet. Det finns hur mycket som helst att säga om det här och det är med uppgivenhet som jag ser på när alla partiledare ställer krav och villkor som för övrigt inte står i proportion till partiets storlek. Det är högst beklagligt det som nu sker.

 

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.