Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

44 dödsskjutningar bara i år

Vad händer egentligen i Sverige? Ja det här blogginlägget blir väl som att läsa samma text som finns både här och var, alltså funderingar kring varför vi har låtit det gå så här långt. Inte för att någon politiker medvetet har suttit och bara sett på, eller att polisen har struntat i att försöka stävja utvecklingen. Det tror jag inte för en sekund. Jag tror snarare att många där känner samma uppgivenhet som jag själv och andra gör. Men frustrationen är stor bland oss väljare och det med rätta. För något är vansinnigt snett när det har kunnat bli så här. Jag hävdar bestämt att man har sett mellan ögonen eller låtit bli att ställa de krav som måste ställas. Man blundar gärna, åtminstone lite lagom mycket för att kunna smita undan en hård debatt och att se sanningen i vitögat. Det är gärna någon annans fel än individen och föräldrarnas. Må så vara att det finns samhällsproblem som kan driva saker i olika riktningar, men de flesta människor skjuter faktiskt inte ihjäl varandra oavsett livssituation. Jag köper helt enkelt inte det argumentet.

Jag läser kommentarer på sociala medier och här är några efter senaste dödsskjutningen: ”De flesta svenskar har ju röstat för stor invandring de senaste 20 åren. Nu kommer notan.” ”Vad är det för fel på skjutningar? Svenskar måste lära sig att anpassa sig efter andras kulturer.” ”87% borde ställas till svars.” ”Politikernas verklighetsfrånvända politik måste stoppas!” ”Ställ sossetopparna till svars..inför riksrätt…och dödsstraff med omedelbar verkan.” ”De beror väl på dom så kallade importerade nysvenskar.” ”Dags att sänka den rättsliga åldern för barn från 18 till 15. Kan man begå brott då kan man även ta sitt straff. Jäkla daltande med socialtjänst.”

Jag är inte förvånad, men jag läser och känner att man har passerat en gräns som inte borde passeras. Samhället handlar allt mer om vi och dem, och det är inte bra. Exempelvis så anser jag inte att 87 procent av väljarna bör ställas till svars för att de inte röstat på Sverigedemokraterna. Jag anser inte heller att det bara är ”sossetoppar” som är skyldiga eller att alla invandrare kan dras över en kam som så ofta görs. Dödsstraff med omedelbar verkan anser jag också är fel. Däremot så har invandringen med det här att göra, vilket många påpekar i olika diskussioner, men inte invandrare i stort, utan en liten del av dem. Men dagens politik ställer grupper emot varandra. Många väljare menar att det här inte är ett svenskt beteende och det måste vi våga erkänna. Trots det så uteblir reaktionerna som borde komma från politiker och myndigheter. I stället för att med ryggrad stå upp för sunda värderingar och till hundra procent fördöma beteendet så ursäktar/förklarar många makthavare kriminaliteten med brist på arbetstillfällen, trångboddhet och ekonomiska klyftor. Företeelsen med dödsskjutningar är relativt ny i Sverige trots att utsatthet och sociala problem alltid har funnits. Sök efter svaren där de finns och ta tag i problemen istället för att skyll på annat. Hur många av dessa kriminella har ens avslutat skolan och försökt få ett normalt arbete? Ytterst få skulle jag vilja påstå. Det är inte där problemet ligger och så länge man stirrar sig blind på fel saker så kommer det bara bli värre och värre.

 

Annonser

Tänkvärd läsning

Jag har läst några debattinlägg från de senaste dagarna som är värda att spridas extra mycket. Det första är från Liberalen Torkild Strandberg. Han säger bland annat så här: ”När vi känner oss hotade och övergivna brister tilliten och solidaritetens gränser blir allt snävare. När rädslan och uppgivenheten får styra hotas det liberala samhället.” Det är precis vad vi ser och rädslan driver människor till ytterkanterna. https://www.svd.se/l-profil-kristersson-ar-min-statsminister Strandberg är en Landskrona-politiker som visar att man kan göra skillnad om man bara kämpar på. I slutet av sin debattartikel säger han det som säkert många i hans parti tänker: ”När liberala framsteg hotas kan vi inte nöja oss med symboliska och högtidliga avståndstaganden från populism.”

Även Moderaternas Elisabeth Svantesson har skrivit en bra debattartikel: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/rL7WGA/titta–allt-det-har-har-vi-gemensamt-c-och-l På slutet skriver Svantesson så här: ”Den här veckan kan Sverige få en regering som driver Alliansens gemensamma politik, men där också enskilda allianspartier kan få genomslag för de frågor som är viktiga för just dem. Men det kräver att Ulf Kristersson blir statsminister.” Något för C och L att fundera över. Varje käpp i hjulen för oss närmare mot sämre alternativ eller extraval. Är inte det att ge SD lite väl mycket makt?

Sedan har vi en ledarkrönika från alltid så träffsäkra Alice Teodorescu. Läs hennes krönika och du förstår hur tokigt vissa politiker resonerar. http://www.gp.se/ledare/teodorescu-dags-f%C3%B6r-c-och-l-att-v%C3%A4lja-1.10557576 Jag tar med ett citat även från den här texten: ”Att lägga fram den politik som man de facto gått vill val på, och som man hade tagit strid för om SD inte funnits i riksdagen, men som SD (som nu finns i riksdagen) också ställer sig bakom, är inte att ge partiet inflytande. Inte heller innebär samtal eller förhandlingar med SD att man sympatiserar med partiet eller dess företrädare.” Precis! Och det förstår nog både Annie och Jan innerst inne. Kanske kan internt tryck få dem att åtminstone lägga ner sina röster tillsammans med partikamraterna i morgon. Vi kan bara hoppas.

 

Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna

På onsdagen kommer Sveriges riksdag att ta ställning till om Moderaternas Ulf Kristersson ska bli vår nästa statsminister. Centerpartiet och Liberalerna som säger sig vilja ha Kristersson som statsminister tänker ändå inte rösta ja, meddelar de. I alla fall är det vad de säger än så länge. Kanske lägger de bara ner rösterna och låter åtminstone bli att rösta nej. Vi får se. En som förklarar läget väldigt bra och som resoneras logiskt är före detta riksdagsledamoten Maria Abrahamsson. Lyssna och hör henne resonemang. https://www.expressen.se/tv/politik/bara-politik/bara-politik-7-november—intervju-med-maria-abrahamsson-1/

Ett par andra politiker, nämligen Joar Forssell, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet samt Magnus Ek, förbundsordförande Centerpartiets ungdomsförbund har dock missat en del verkar det som. Här kan ni läsa en debattartikel som de skrev i Sveriges Dagblad häromdagen: https://www.svd.se/nationalister-ar-vara-huvudfiender Där säger de bland annat så här: ”Allt stöd från SD innebär förhandling om eller förskjutningar av den politik Alliansen för”. Det intressanta är nämligen att det var precis så det var den senaste mandatperioden när C och L satt i en regering. Samma för S och MP. Båda regeringarna har styrt i minoritet och SD har varit vågmästare. Visst, Sverigedemokraterna kommer att ställa vissa krav, det har Forssell och Ek rätt i, men vi är nog många som är övertygade om att den biten kan lösas utan större problem, bara man vill.

”Att stänga dem ute är att värna om borgerlig politik”, säger debattörerna vidare. Hur värnar man sin egen politik när man hellre ger upp den och kanske låter partier som stödjer sig på Vänsterpartiet, låta regera? För den risken finns. Det är precis så det har sett ut i fyra år. Eller är det så enkelt som att man vill gardera sig för att få makt, oavsett vem man kommer att styra med, så länge inte man har stöd av SD igen. Är det till och med så viktigt att inte tala med partiet och komma fram till en lösning, så man hellre låter V får fortsatt inflytande i svensk politik? För där kan vi tala om krav och påverkan. Ett parti som till och med vill plocka av företagare deras äganderätt till det de har byggt upp och som ger arbetstillfällen till 80 procent av landets arbetstagare? Kan någon förklara den logiken? Helt ärligt så tror jag att stressen internt i C och L är enorm just nu och man vet inte hur man ska ta sig ut ur det hörn man har målat in sig i. Det är verkligen att ge SD makt, för just nu står vi utan en ny regering på grund av sandlådan som så många har satt sig i. Var de vuxna i rummet som ni bör och se till att lösa det här och på kuppen kan ni, om ni vill, minska SD:s framgångar.

 

SD:s framgång och de andra partierna

I dag har jag en debattartikel i Göteborgs-Posten: http://www.gp.se/debatt/sd-s-framg%C3%A5ng-hade-kunnat-hejdas-1.10309967 Artikeln har delats i sociala medier och reaktionerna har varit blandade. Någon har undrat varför man ska hejda Sverigedemokraterna. Det resonemanget är odemokratiskt. Jag ser inget odemokratiskt att arbeta emot något om man inte håller med. Däremot så är det odemokratiskt att ignorera och till varje pris undvika partiet. Speciellt nu när man hellre offrar sin egen politik än att ta stöd av dem.

Jag fick hur som helst bekräftat att det finns många som sympatiserar med SD och inte delar bilden av att det finns rasism i partiet. Det tror jag att det gör med tanke på att det regelbundet kommer fram häpnadsväckande uttalanden från medlemmar hos dem och jag talar inte bara om någon stödmedlem i periferin utan höga politiker i partiet.

En annan sak som jag även tidigare har tagit upp är att partiet är relativt nytt. Det är inte samma som att alla har en osund syn på saker, men alldeles för många har det fortfarande. Dock så får de många röster och hade de andra partierna inte velat det så hade de kunnat föra en annan politik och lyssnat bättre på väljarna. Men fortfarande är det för många viktigare att ta avstånd från SD än att verkligen lägga örat mot marken och fånga upp vad väljarna anser och ofta oroar sig för. Samhället är inte så sunt som det en gång var, det måste vi förhålla oss till. Det har varit allt annat än bra att inte vela se det som händer. Nu har vi parlamentariska problem som ger enorma låsningar. Allt på grund av den politik som har förts genom åren.

 

Opinion live i går

Nej, det blev inget böneutropsdebatterande igen, även om det stod så i TV-tablån. Men det blev annat som engagerar. Jag älskar ju debattprogram, och torsdagskvällar sitter jag klistrad framför TV:n. Sedan så finns det debatter man kan klara sig utan, som till exempel den om Borlänge som landets fulaste stad med efterföljande arkitektdiskussion. Däremot så var det intressant att höra om en fackmedlem som fått brev om uteslutning. Han är med i transportarbetarförbundet och de tänker inte behålla honom. Varför det då? Jo, han sitter i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. Att göra dylikt har näst intill blivit en dödssynd. Jo jag köper att man inte delar värdegrund, men ska man inte få vara folkvald i vilket parti man vill? Sådant här gör mig orolig för vart demokratin är på väg. Det blir som någon bildlig åsiktsregistrering.

Intressant var också debatten om skolmat och då framför allt veganmat. En mamma har ju gått ut i media och beklagat sig över att hon ”måste” laga mat till sitt barn och lämna på skolan eftersom det som serveras inte går an. Hon var visserligen inte med i TV, men en annan vegan fanns på plats, precis som journalisten Malin Lernfelt, som för det mesta har en sund syn på sakernas tillstånd. Hon ansåg att de enda elever som ska ha specialkost är de som behöver det av medicinska skäl. Ja men självklar! Vi lever verkligen i ett i-land när föräldrar har så många åsikter om maten som de har. För inte är det barnen själva som kräver. Men de kommer säkert göra det framöver med tanke på sina förebilder. Var tacksam för skolmaten istället; vi är nämligen ett av de få länder som serverar mat till eleverna. De flesta föräldrar världen över får vackert göra matlåda till telningarna.

Att debatten om skolmat för andra elever utom dem som måste ha det av hälsoskäl förs, visar för övrigt hur individualiserade vi har blivit. Det där med att vara en del av ett samhällsmaskineri och vara smidig har hamnat åt sidan hos många. Man kräver både hit och dit. Det är sorgligt för det skapar bara konflikter och det kostar tid och pengar. Men att debatten förs och att många säger emot och bromsar är dock något sunt i sig. Läser man kommentarer på sociala medier så ser man dessutom att de flesta delar Lernfelts syn. Och vem tänker förresten på personalen som ska hinna och orka hålla reda på allt. De har nog fullt upp med alla allergiker och intoleranta. Trevlig helg!

 

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

V- och SD-vänner

I Sveriges riksdag har vi två partier som både jag och många andra anser vara för långt ut på kanterna och som för en politik som sannolikt skulle försämra för de flesta om de fick för mycket inflytande. Dem jag talar om är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Jag är själv Moderat och för mig är det uteslutet att rösta på någon av dessa två och det finns flera skäl till det, men nu är de demokratiskt invalda i våra politiska församlingar och så måste det vara. En demokrati utesluter inte människor och partier även om deras idéer förmodligen gör mer skada än nytta för mänskligheten. För övrigt: även dessa partier har politik som är bra, men inte tillräckligt för att kompensera för det andra. Men det är min åsikt och givetvis ser de inte själva så på saken.

Hur som helst, tillbaka till rubriken. Den kan tolkas på olika sätt, men så som jag menar är inte ”vänner” i det här fallet att man sympatiserar med något av dessa partier. Utan jag talar om vänner som i människor man gillar och umgås med. För så är det för min del, jag har vänner i både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Jag vet att många aldrig skulle umgås med de här personerna, speciellt inte med någon från SD. Jag respekterar det valet med tanke på partiets rötter. Däremot gör jag ett annat val själv. För mig är en person så mycket mer än en politisk tillhörighet.

Vidare så finns det en annan – viktigt – aspekt, och det är att motsatsen till acceptans och flera olika politiska åsikter och partier är diktatur. För mig är det alltså väldigt viktigt att vi respekterar varandra, även om vi inte känner någon respekt för vissa val eller åsikter. Ju öppnare vi är emot varandra, ju mer kan vi diskutera och byta åsikter. Det i sin tur leder till mindre slutenhet och färre extrema grupperingar. När vi kan mötas oavsett åsikter, så leder det till mer reflektion och respekt. ”De där andra” kanske till och med har saker att lära en själv och kan få oss att se saker från en annan synvinkel. Vi behöver inte alls byta ideologi för att vi umgås med oliktänkande och vi blir faktiskt inte sämre samhällsmedborgare av det heller. Även om vissa gärna vill hävda det.