Etikettarkiv: Ulf Kristersson ny statsminister

Ny regering?

Efter att ha lyssnat på presskonferensen med Moderaternas Ulf Kristersson i dag, så undrar man verkligen hur det ska gå till att få en ny regering. Jag hoppas innerligt att det blir en alliansregering med Kristersson som statsminister. Förutom att han driver en helt annan politik än dagens, en som jag tror gynnar oss mycket mer, så är han ljusår från Stefan Löfven när det gäller rutin, kunskap och statsmannamässighet, något som väl de flesta anser är önskvärda egenskaper. Kristersson har dessutom varit minister tidigare. Nu är det givetvis så att någon gång måste vara den första, men efter snart fyra år som statsminister så är Löfven fortfarande på samma nivå retorikmässigt som i början av sin politiska karriär 2014. Han kan ha hur goda intentioner som helst för vårt land, men han är inte uppgiften mogen och jag tror för övrigt aldrig att han kommer att bli det. Politiken är dessutom inte till gagn för oss.

Men åter till dagens övningar på riksdagskansliet. Det pågår samtal mest hela tiden och det mellan diverse partier och konstellationer. Leder detta då till något vettigt? Icke. Inte än i alla fall och jag är rädd att det inte kommer att göra det heller. Lyckas Kristersson sy ihop detta så kommer jag bli väldigt imponerad. Hans uppgift är inte enkel. Men nu har Socialdemokraterna stängt dörren och vill inte prata mer såvida inget händer så att de själva får den åtråvärda statsministerposten. Det kan de så klart ha önskemål om, men de har bra mycket färre mandat tillsammans med Miljöpartiet än vad de fyra allianspartierna har tillsammans, så lite för mycket får man nog anse att de mopsar upp sig.

Men nog har det börjat tangera sandlådenivå på alltihop. Ingen säger det, men alla vet det. Varenda låsning och varenda konflikt de sex partierna emellan handlar om beröringsskräck. S har den inte när det gäller Vänsterpartiet, men de andra har det gentemot dem. Alla har det när det gäller Sverigedemokraterna. Som alliansväljare är jag ytterst upprörd över att de är beredda att återigen slänga regeringsmakten på soptippen och låta en annan regering bildas bara av principer. Är det verkligen värt det bara för att slippa prata med Jimmie Åkesson? Sitter man hellre i opposition i fyra år till? Jag är helt övertygad om att man inte skulle behöva släppa igenom en enda idé som man inte vill se och ändå få SD:s stöd. Alla vet dessutom att S alltid kommer vara beroende av V, som också befinner sig på ytterkanten. Vidare så har man behövt SD:s röster i en rad frågor i riksdagen under den här mandatperioden. Hur man än vänder sig så har man alltså ändan bak, och då är det väl bättre att samtidigt få styra och bedriva en vettig politik, än att låta andra vara i samma beroendeställning, men som samtidigt för en politik som man inte vill ha. Vad går det här skådespelet ut på egentligen? Frågan är så klart riktad till Centerpartier och Liberalerna först och främst.

 

Moderaternas Sverigemöte

Då var det igång då, Moderaternas Sverigemöte. Det ska bli spännande att se vad som kommer ut av det. För egen del så är jag alldeles övertygad om att det är dags att byta regering och att bäst lämpad vid rodret blir Ulf Kristersson. Andra må ha annan åsikt, men vi får alla tro på det vi anser bäst och i en demokrati så är det ju så bra så att vi får rösta på precis vem vi vill och det finns många partier att välja på och många kandidater om man nu vill kryssa någon. Ta den chansen och glöm aldrig att din uteblivna röst kan hjälpa fram precis den där personen eller det där partiet som du allra minst vill se.

”En dålig mandatperiod går mot sitt slut” säger Kristersson i en kort film som lagts ut i dag. Han kritiserar regeringen för att inte ha kunnat regera, men även oppositionen för att inte ha agerat som en sådan. Jag instämmer i båda delarna och hoppas på att nästa mandatperiod blir bättre från båda håll. Vidare vill Moderaterna att företagare ska ”uppskattas” mer än de ”beskattas”. Med tanke på att det är där de flesta jobben finns så borde det vara självklart. Bra att frågan lyfts.

Trygghet och integration har så klart tagits upp och att alla ska vara trygga. Man vill ha ett bidragstak så att det alltid lönar sig att arbeta. Att kunna svenska ska gälla alla. Temat på valkampanjen kommer att bli: Rättigheter, skyldigheter, möjligheter – lika för alla. Det är så det ska vara i ett jämlikt samhälle; alla ska ha en chans att skapa sig ett bra liv. Men med det följer skyldigheter. Vi är ju alla en del av samhället så självklart ska både rättigheter och skyldigheter gälla var och en av oss. Sedan så har vi olika förmågor, men samhällsgrunden måste finnas där. Sedan deltar vi utifrån våra egna förutsättningar.

 

Politik 2018!

Wow, ett alldeles nytt år igen. Nya idéer, nya möjligheter… Dessutom valår. Det kan nästan inte bli mer spännande politiskt sett. Vad kan man då önska sig av detta år? Som före detta politiker med fortsatt stort politiskt intresse så önskar jag mig så klart att många fler människor engagerade sig politiskt. Visste du att endast 3,7 promille av oss är förtroendevalda? Det är i alla fall i mina ögon riktigt illa. Om det åtminstone vore så väl så att uppdragen spreds bättre, men ofta så sitter politiker på flera uppdrag. Detta är inte alltid deras önskan, utan ett resultat av att så få vill vara med och ta ansvar.

Vad mer önskar jag mig då? Jo, en ny statsminister och jag tror och hoppas att han kommer att heta Ulf Kristersson. Han har lång politisk erfarenhet, är lugn och saklig och verkar se verkligheten som den är. Han företräder ett parti som jag är alldeles övertygad om att det kan vända den ytterst obehagliga utvecklingen i samhället. Det är ett måste, även om många inte vill se sanningen i vitögat.

Jag hoppas att vi medborgare ska få känna större trygghet igen. Jag hoppas även att vi ska återfå den stolthet som jag upplever att många har tappat. Den har liksom försvunnit med landets ryggrad, som blir allt mer krokig och snart är obefintlig. Vidare så hoppas jag som de flesta att vi människor ska bli godare och visa varandra mer respekt, men det verkar vara en dröm som är väldigt långt borta. Jag tror visserligen att de flesta är sådana, det är bara det att alldeles för många inte är det. Jag hoppas vidare att vi när det är ett nytt årsskifte ska kunna se tillbaka på 2018 som ett år där skutan vändes och där lag och ordning gick före ängslighet. Och jag tror faktiskt att det kommer att bli så.