Etikettarkiv: V

Hur gick det i valet för partierna?

Jo, siffrorna har jag haft med tidigare, det kommer säkert de med bra minne ihåg. Men då vi efter 2½ månad fortfarande inte har någon regering så kan de vara intressanta att läsa igen. Som ni säkert också vet så skulle Miljöpartiet och Liberalerna sannolikt åka ur riksdagen om vi hade val i dag.

Att ha många partier leder lättare till sådana här problem så klart, samtidigt är det ett uttryck för att demokratin fungerar när väljarna är missnöjda. De bildar alltså ett nytt parti eller röstar på ett sådant. Men att det skulle bli så här svårt var det nog ingen som trodde, eller gjorde vi det, fast vi hoppades på att de skulle lösa situationen snabbare? Man kan i alla fall konstatera att talmannen har fått en utmaning som heter duga. Har vi en regering innan jul månntro?

Moderaterna 19,84% 70
Centerpartiet 8,61% 31
Liberalerna (tidigare folkpartiet) 5,49% 20
Kristdemokraterna 6,32% 22
Arbetarepartiet Socialdemokraterna 28,26% 100
Vänsterpartiet 8,00% 28
Miljöpartiet de gröna 4,41% 16
Sverigedemokraterna 17,53% 62

 

Annonser

Eftervalsfunderingar

Det har gått två dagar sedan vi hade val. Resultatet blev väl som väntat: osäkert. Det återstår att se vad som händer, men en sak är säker och det är att hur det resoneras kring de olika partierna och deras samarbete är högst märkligt. Både bland partierna själva och i media delas de upp i tre block: de rödgröna, alliansen och SD. Det kanske låter logiskt till att börja med, men det är missledande. Under valkvällen så kom siffrorna mellan blocken, men med en skillnad mellan vänstersidan och alliansen: hos vänstersidan räknades Vänsterpartiet in. De har aldrig suttit i en regering och jag hoppas verkligen att inte Socialdemokraternas desperation till makten blir så stor så att de tar mer partiet. Men det återstår att se. Hur som helst så är det inte det som är läget nu, så därför borde man endast tala om alternativa regeringar som de facto kan bildas och hur mandatfördelningen ser ut mellan just dem.

Funderingar i övrigt då? Ja först och främst så är ovanstående en stor fundering; varför räkna in ett parti i statistiken som inte kommer att få ministerposter? Vidare så förstår jag inte varför ett extremparti är rumsrent, men inte ett annat. Sjöstedt gläntade dessutom på dörren till sitt rätta jag i SVT:s partiledarutfrågning, där han vill flytta över privata företag till att bli statliga eller kooperativa. Att någon har byggt upp dem och ger andra jobb var inte det viktigaste, i Vänsterpartiets värld är det viktigaste att ingen tjänar för mycket pengar på det.

Andra funderingar är varför det är i sin ordning att låta S och MP regera med extremistpartiet V, dessutom med stöt av SD, men att ingen kan erkänna att det är så eller ifrågasätta det. Vi vet alla att regeringen inte hade kunnat få igenom många av sina frågor om inte SD röstat som den. Sedan så kan man undra vad problemet egentligen är om Sveriges tredje största parti stöttar en regering så att den får igenom sina frågor. Blir de sämre om ”fel” parti stöttar den? SD är vårt tredje största parti och representerar många väljare och det är uppenbart att det ofta är proteströster från medborgarna. Kanske man ska visa det de försöker förmedla lite större respekt. Dessutom så måste ju det bästa för vårt land vara att så många som möjligt är överens, SD och V inräknade. Men ministerposter, det ska de absolut inte ha, deras bakgrund och synen som finns hos dem rimmar inte med ett modernt och öppet samhälle, det är fakta och inget annat.

 

V- och SD-vänner

I Sveriges riksdag har vi två partier som både jag och många andra anser vara för långt ut på kanterna och som för en politik som sannolikt skulle försämra för de flesta om de fick för mycket inflytande. Dem jag talar om är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Jag är själv Moderat och för mig är det uteslutet att rösta på någon av dessa två och det finns flera skäl till det, men nu är de demokratiskt invalda i våra politiska församlingar och så måste det vara. En demokrati utesluter inte människor och partier även om deras idéer förmodligen gör mer skada än nytta för mänskligheten. För övrigt: även dessa partier har politik som är bra, men inte tillräckligt för att kompensera för det andra. Men det är min åsikt och givetvis ser de inte själva så på saken.

Hur som helst, tillbaka till rubriken. Den kan tolkas på olika sätt, men så som jag menar är inte ”vänner” i det här fallet att man sympatiserar med något av dessa partier. Utan jag talar om vänner som i människor man gillar och umgås med. För så är det för min del, jag har vänner i både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Jag vet att många aldrig skulle umgås med de här personerna, speciellt inte med någon från SD. Jag respekterar det valet med tanke på partiets rötter. Däremot gör jag ett annat val själv. För mig är en person så mycket mer än en politisk tillhörighet.

Vidare så finns det en annan – viktigt – aspekt, och det är att motsatsen till acceptans och flera olika politiska åsikter och partier är diktatur. För mig är det alltså väldigt viktigt att vi respekterar varandra, även om vi inte känner någon respekt för vissa val eller åsikter. Ju öppnare vi är emot varandra, ju mer kan vi diskutera och byta åsikter. Det i sin tur leder till mindre slutenhet och färre extrema grupperingar. När vi kan mötas oavsett åsikter, så leder det till mer reflektion och respekt. ”De där andra” kanske till och med har saker att lära en själv och kan få oss att se saker från en annan synvinkel. Vi behöver inte alls byta ideologi för att vi umgås med oliktänkande och vi blir faktiskt inte sämre samhällsmedborgare av det heller. Även om vissa gärna vill hävda det.

 

Kan det bli sjätte gången gillt?

Skam den som ger sig! Jag har sedan i maj skrivit till regeringen och som medborgare utgått ifrån att jag skulle få svar på några få och enkla frågor. Visst kan det hända att mejl missas eller att tekniken slarvar bort saker, men när man har skrivit fem gånger och inte fått svar så lutar det faktist åt ignorans och inget annat. Jo förresten, en gång har jag fått svar, men inte på mina frågor, utan blev endast upplyst om att regeringen tar vilka beslut som den vill i det här fallet. Självklart, men jag var nyfiken på varför och förklarade även min syn på saken och varför jag undrade.

Vad det handlar om är att SD och V som tillsammans har nästan 20 procent av väljarstödet inte fick delta i regeringens diskussioner om terrorism. Mina frågor var följande: ”Hur har regeringen kommit fram till att bästa sättet att hantera denna så viktiga fråga är att inte alla medborgares representanter får delta? Är det verkligen försvarbart att de utesluts? Och är det det bästa för vår säkerhet?” Dessa frågor har jag skickat till följande ministrar: Anders Ygeman, Stefan Löfven och Morgan Johansson. Så hur går jag vidare? Riksdagsgruppens gruppledare kanske? Men det går ju inte eftersom det numera är Ygeman själv.

Jag kommer därför att kontakta någon av socialdemokraterna utanför regeringen, men en ledamot i riksdagen. Det måste ju gå att få ett svar på några frågor. Jag har aldrig varit med om att politiker har som policy att inte svara på mejl. Tvärtom så brukar det höra till god ton att man ska göra så, speciellt då det är oss väljare och övriga medborgare som man företräder. Det heter inte folkvald av ingen anledning alls. Det är något att ha respekt för och förtroendet för politiker är inte alltid det största, så att ignorera frågor hjälper inte till att förbättra det direkt. Nu är det bara att vänta och se vad som händer, den sjätte gången i ordningen allså.

 

Varför vill F! och V göra svenska män till män med dåliga värderingar?

För det går in att tolka på annat sätt när de gång efter annan säger att våld mot kvinnor, förtryck och unkna värderingar inte har med kultur att göra utan bara det faktum att män är män. Har dessa partier helt missat kvinnokampen i Sverige och hur långt vi har kommit i jämställdhetsarbetet och minskningen av kvinnovåld? Det finns riktiga skitstövlar födda och uppvuxna här, födda av föräldrar där släkten är svensk så långt tillbaka som man kan se. Men det är inte samma som att det främst är ett manligt problem det som händer i samhället.

Efter gruppvåldtäkten på Gotland så har man nu gjort uttalanden och demonstrerat mot våldet och den biten är bra så klart; våld hör ju inte hemma någonstans. Däremot så ser många fenomenet gruppvåldtäkter som något relativt nytt i det svenska samhället. Om det nu bara är en mansfråga så undrar jag hur alla män förr i tiden lyckades mörka detta och att inte en enda kvinna klev fram och berättade om det eller gjorde en polisanmälan. Det är så uppenbart att det finns en kulturell koppling. Kultur är nämligen värderingar, hur vi uppträder mot andra, vad som anses acceptabelt och vad vi anser rätt eller fel.

Är då detta detsamma som att alla män från vissa länder där kvinnovåld förekommer i stor utsträckning skulle kunna begå en sådan vedervärdig handling? Verkligen inte, och att försöka mörka vad det egentligen handlar om gör att de sjysta männen från de här grupperna av allmänheten ofta blir dömda eftersom man har sett ökningen av övergrepp och dessutom nya former av dem i och med att vissa kulturer har kommit hit. Det finns även en annan aspekt och det är att man dömer svenska män som i allmänhet har en annan kvinnosyn. Det man borde göra är att se vad kvinnokampen har lyckats åstadkomma och lyfta fram detta som något positivt. Det skulle gynna arbetet med dem som inte har kommit så långt som vi har, för så länge som vi inte vill se problemen så kan vi heller inte lösa dem. Det skulle alla tjäna på och det vore sannerligen mer respektfullt mot alla sjysta män.