Etikettarkiv: Wallenborg blogg

Fler eftervalsfunderingar

Nog är det rörigt det här med att få till en kommande regering. Sverigedemokraterna gick fram och fick 17,53 procent av rösterna och det ger dem 62 av 349 mandat. Många gör sig lustiga över att de inte fick större stöd eftersom det spåddes så innan valet. Men räcker det inte att de är tredje största parti av åtta i riksdagen? Hur har de andra kunnat tillåta deras framgång? Den frågan ställer jag mig då och då. Något svar kommer jag aldrig fram till, mer än att man inte vågade göra annat än att se på. Det spelar för övrigt inte så stor roll om det blev 17,53 eller 25 procent, partiet har trots allt ökat från 12,86 och det är ingen liten ökning. För egen del så tror jag inte att Sverige har fått så många rasister, utan väljarna röstar på SD i protest och för att de inte litar på att de andra ska ta alla integrationsproblem på allvar. Det är illa. Hur som helst så ställer detta till krångel och borde de övriga har förstått flera val tillbaka. De senaste fyra åren har inneburit ganska många problem och skandaler men förhoppningsvis så blir nästa mandatperiod lugnare.

Även lokala partier har fått större framgång och i Storstockholm finns de nu i 13 av 26 kommuner. Samma sak där, det är ofta ett symptom på något när de vinner mark. Endera så känner inte väljarna att riksdagspartierna lyssnar eller så anser de inte att alla frågor får plats i den politiska debatten. Det är inte alls samma sak som att det alltid stämmer, men det är en annan sak. Alla partier, inklusive de lokala, har svårt att nå ut med sin politik. Finns det då något som man har lättare att identifiera sig med så är det inte konstigt om man väljer det partiet. Men sedan så är det också så att de lokala ibland plockar upp frågor som har kommit i skymundan, det får man inte glömma.

Politik är otroligt intressant och här hemma så kommer vi ofta in på det flera gånger om dagen. Det känns som att det går att diskutera hur länge som helst och det finns alltid spännande vinklingar på olika frågor. Ofta förfäras man över vissa partiers uttalanden och syn på saker och då är det skönt att få lufta sin upprördhet. Men där stannar det. Att som vissa människor gör, alltså hota och bära sig åt, det hör inte hemma i en demokrati och det är väl ändå i en sådan vi vill leva? Tänk på att vi alla har rätt till våra åsikter och att det därför finns flera partier. Även sådana med i ens eget tycke idiotiska åsikter har rätt att finnas. Men när det gäller Sverigedemokraterna så hoppas jag trots allt att de ska bli en parentes i svensk politik, men jag tror att de är här för att stanna bra länge till. Samma med Vänsterpartiet, det hör inte heller hemma i en modern demokrati. Men det är mina åsikter och jag har respekt för andras.

 

Annonser

Medborgarförslag eller inte?

Förra helgen, på lokalpartikongressen, så kom frågan om medborgarförslag upp. Åsikterna om deras vara eller icke vara var olika, men själv så har jag aldrig gillat dem. Anledningarna är flera. Tanken är naturligtvis god, invånarna i en kommun får komma med förslag till förbättringar och förhoppningsvis så stimulerar det till ytterligare engagemang. Majoriteten av våra kommuner har för övrigt infört dem. Trots att det heter medborgarförslag så är det egentligen invånarförslag, för det är bara de som är skrivna i kommunen som får lägga förslagen just där.

Alla partier har svårt att få tillräckligt många aktiva medlemmar och att låta vem som helst, utan att personen behöver sitta i kommunfullmäktige, lägga förslag motsvarande motioner, är egentligen ganska märkligt. Det blir som en gräddfil. Den rätten bör vara exklusiv för kommunfullmäktigeledamöterna. Att skriva ett medborgarförslag är dessutom inte alldeles enkelt. Är det inte korrekt formulerat så kan det inte bifallas även om förslaget är bra. Det gäller att ha duktiga tjänstemän som därför kan hjälpa till med sådant. Ett annat problem är att många förslag inte har digniteten medborgarförslag utan bättre skulle kunna tas om hand någon annanstans i kommunen.

En annan sak är att det kostar både tid och pengar då förslagen ska behandlas som motioner. Fördelen är att även barn får lägga medborgarförslag och ett av de bättre som jag själv har sett var skrivet av tre 12-åringar. Men på det stora hela så tror jag att det finns andra sätt att ta till sig invånarnas förslag och sedan besvara dem. I Huddinge, där jag bor, besvaras de i kommunfullmäktige eller i en nämnd, beroende på var frågan hör hemma. Då bjuds förslagsställaren in för att prata för sin sak, problemet är bara att många tackar nej. Det är synd, men jag tror att många avstår på grund av den formella tonen som finns i dessa sammanhang. Nej, lägg ner dessa förslag och utveckla invånardialogen istället.

 

Massmördarna, vår tids världskändisar

Jag har på sistone funderat mer över fenomenet med att media gör massmördare, och för den delen andra kriminella, till superkändisar. Det publiceras privata bilder där de poserar på ett sätt som gör att de ska framstå som större än oss andra, någon som minsann ska visa oss vilka de är. Namn på dem skrivs också naturligtvis och ibland rullas deras liv upp som en slags film. Har de dött i samband med händelsen så vet de ändå innan att de kommer att bli förstasidesstoff och alla kommer att se dem på bild vare sig vi vill eller inte. De har blivit någon, äntligen! För det här är människor som må framställa sig som grandiosa, men insidan är väldigt, väldigt liten.

Så i går på nyheterna så tog man upp frågan och jag kände att äntligen, ska det nu få bli ett slut på det här som sannolikt sporrar fler att begå hemska handlingar? Frankrike har efter de hårda drabbningarna på senare tid kommit fram till att det ska bli ett slut på att göra terrorister och liknande personer till kändisar. Men, så diskuterades vad som ska göras i Sverige och några journalister intervjuades varav den sista menade att bild på personen är viktig så att vi verkligen förstår att det är en människa som har utfört dådet. Något i stil med det, jag minns inte ordagrant. Sorglig ursäkt hur som helst.

Jag undrar hur det hade sett ut om vi hade tänkt till innan? IS framfart hade naturligtvis inte kunnat stoppas, men jag är övertygad om att vissa händelser som fotats och filmats skulle kunna ha förhindrats och färre bilder hade kunnat inspirera andra sjuka människor. Än mer övertygad är jag om att vissa ensamma och enskilda gärningsmän inte hade begått brott i samma omfattning om inte bekräftelsen genom det blivande kändisskapet hade hägrat. För det blir ju inte bara bilder utan det blir också ett tecknande av deras liv många gånger. Gör en vettig avvägning och skriv inte mer än nödvändigt och måste en bild med, gör den suddig så inte människan känns igen. För åtta år sedan fanns denna artikel (som jag tyvärr inte lyckas länka till) med i DN, men dessvärre så har ingen lyssnat: www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/den-ultimata-bekraftelsen/